Att hålla inne med sina känslor går väl bra men att hålla ute djuren, det GÅR FAN INTE

 Klungans produktioner har gått som en röd tråd genom hela mitt Umeå-liv. Det startade redan innan jag flyttade hit med Mammas nya kille på p3, ett humorprogram som jag anade briljansen i men aldrig riktigt fattade. Förrän jag hade bott i Umeå ett tag och greppade alla Västerbotten-skämt. Och därifrån till att dagligen höra citat från nyss nämnda radioprogram och ha en av producenterna för det som gästföreläsare.
Sedan gick jag och såg deras föreställning Det är vi som är hemgiften för några år sedan och har troligen inte skrattat lika mycket sedan dess.
Inte förrän igår, då SVT visade den (och den går att se Här ). Kanske var den bättre första gången och det finns några sega partier, men antalet skrikskratt från min sida är ändå över tio.

Jag serverar numera regelbundet kaffe till en Klungan-medlem. Och i en låda ligger biljetter till deras nästa, Se oss flyga över scenen i fruktansvärda hastigheter.